Målgång!

I Lördags fick jag min livs första medalj. Har aldrig någonsin fått en endaste metallklump med blågult band. Jag har inte ens lyckats glida med till vinst i något Svung- eller Bolliaden-lag där andra varit målgörande. De enda tävlingsframgångar jag haft har varit i teckning, aldrig någonsin i idrott. I skolan var jag Duktig Flicka och fick mvg i allt förutom matte och gympa... någon gång där under uppväxten formas ens självbild till att tro att man kan vissa saker och andra inte alls. I min självbild fanns Louise aka stackars lilla klumpeduns. Har försökt trycka undan den på senare år och gjort mitt bästa för intala mig att jag minsann kan och så men självbilden är envis och försvinner sällan. Trillar så lätt tillbaka i samma synsätt av sig själv, så ingen var nog mer chockad än jag över vad som hände i höstas. Det damp ner på Högbergsbacken 13 en broschyr om En Svensk Klassiker och den påverkade mig och bet sig fast. Tanken gnagde och malde. Jag ville. Men vågade jag? Nä, egentligen inte. Egentligen är det de längre loppen som lockar mest men någonstanns måste man börja och för mig blev det Tjejvasan 30 km Oxberg-Mora. När jag i helgen susade (ja, faktiskt) i mål i fäders spår för framtidens segrar kändes det som Guld. Jag vann över mig själv.

Kommentarer

  1. Vi får alla brottas med våra självbilder åt den ena eller andra hållet. Fantastisk roligt att du fixade Tjejvasan. Har fortfarande inte kommit ut på skidturen, nu p g a ilsken hosta/förskylning. På OS älskade jag att se på skidåkningen särskilt fristilen. Jag kände hur jag var med i spåret och tog i och gled fram i spåren.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg